nejlika.se

Biologi - Fauna

Här har jag samlat information om djur som jag av någon anledning varit intresserad av att veta mer om.

Innehållsförteckning

Aspglansbagge

Aspglansbaggen tillhör ordningen Skalbaggar (Coleoptera), familjen Bladbaggar (Chrysomelidae) och underfamiljen Glansbaggar (Chrysomelinae).

Aspglansbaggen finns i nästan hela Sverige, framförallt där det växer aspar. Honorna är störst. Övervintrar på marken bland löv och mossa. Kan avge en illaluktande vätska när de känner sig hotade.

Egna iaktagelser

När jag var på Fjärås Bräcka den 5 maj 2006 och tittade på backsippor flög det omkring fullt med aspglansbaggar.

Källor

  1. I. Ljungström, Aspglansbagge - Chrysomela populi (2006-06-22), Småkryp
  2. Bertil Wahlin, Småkrypsboken, sida 52, Tidens Förlag, 1994, ISBN 91-550-3899-9
< Till början av sidan >

Barkdjur

Barkdjuret tillhör ordningen sirendjur. Idag finns det bara fyra arter inom ordningen, och alla lever i tropiska eller subtropiska vatten.

Barkdjuret upptäcktes 1741 då en rysk kartläggnings-expedition led skepsbrott på Beringsön. Expeditionens medlemmar överlevde tack vare jakten på barkdjuret. Tyvärr tyckte besättningen att köttet var delikat så därefter spred sig ryktet och 27 år senare var barkdjuret utrotat.

Barkdjuret ufick sitt namn efter sitt hårlösa och skrovliga skinn - den påminde om gammal ekbark. Istället för tänder hade de hårda plattor av hornämne i munhålan. De betade ofta i eller bredvid flodmynningar och var troligen beroende av färskvatten. Barkdjuret var ett utpräglat flockdjur.

Egna iaktagelser

Jag tror att det är detta djur som nämns i boken Mammoth: Silverhair, av Stephen Baxter. Jag rekomenderar boken =)

Källor

  1. Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker AB, 2000, ISBN 91-7133-749-0
  2. Stellers sjöko eller barkdjuret (2006-06-21), Göteborgs Naturhistoriska Museeum
  3. I. Kärnefelt & S. Bengtson, Fauna & Flora: Garfågeln och andra utdöda arter, sida 33-34, 2004
  4. Steller's SeaCow (2006-06-21), Sirenian International
< Till början av sidan >

Blåfoting

Blåfotingen är ett kräftdjur av klassen Rankfotingar (Cirripedia), ordningen Thoracica och familjen Skaftade rankfotingar (Lepadidae).

Blåfoting - under vatten

Blåfotingen är liksom de flesta rankfotingar samkönad, det vill säga den är hermafrodit och är både hane och hona samtidigt. Den är pelagisk - lever fritt i vattnet utan kontakt med botten. Fäster sig som ung vid flytande alger och följer därefter med strömmar. Ovanlig i Northern North Sea. men väl spridd i tropiska och subtropiska vatten. Föredrar relativt höga temperaturer.

Egna iaktagelser

Blåfoting - upphittad i Bohuslän Blåfoting - upphittad på Azorerna

Sommaren år 2003 så hittade jag ett djur som jag aldrig sett förrut, ilandspolad på ön Getryggen i Bohuslän. Sommaren år 2004 var jag en vecka på Azorerna. Jag blev inte så lite häpen när jag hittade samma underliga varelse ilandspolad på en liten strand nedanför mitt hotell, en halv atlant från den första fyndplatsen.

Blåfoting - fångstarmar

Den liknar långhalsen (Lepas anatifera, av vissa kalllad slät långhals), som man också kan hitta ilandfluten på stränder. Långhalsar sitter dock fast på vrakbitar och drivved och de har vita skal och orange fot. Det här djuret är blått med vitaktigt, genomskinligt skal. Det använder en skummklump till att sätta sig fast på tång och liknande.

Jag tycker att mitt svenska namn på arten - blåfoting - är mycket bättre än det jag hittade i en av källorna (skrovlig långhals [3]). Jag röstar härmed för att alla hädanefter skall kalla den för blåfoting! ;)

Källor

  1. A. E. Brehm, De Ryggradslösa Djurens Lif, sida 259-261, EM. Girons Förlag, 1888
  2. M. J. de Kluijver & S. S. Ingalsuo, Crustacea - Macrobenthos of the North Sea (2006-06-21)
  3. Martin Larsvik, Svenska namn på marina evertebrattaxa (2006-06-21), Tjärnö marinbiologiska laboratorium
< Till början av sidan >

Leidys kammanet

Leidys kammanet tillhör ordningen Lobata och familjen Mnemiidae. Den tillhör som namnet påvisar kammaneterna (Ctenophora).

Kroppen är genomskinlig och geléartad. På utsidan finns 4 band med flimmerhår, som används för förflyttning. Banden är självlysande - blir maneten störd på natten lyser de i grönt. Leidys kammanet är hemmafrodit, alltså både hona och hane. Ägg och spermier släpps fritt i vattnet och teoretiskt sett kan alltså en ensam manet starta en ny population. Maneten lever av plankton och kan äta upp till tio gånger sin egen vikt per dag. Den är själv föda till både fiskar och fåglar och även vissa andra arter av kammaneter.

Enligt NIMPIS [1] så finns just den här arten inte i Sverige egentligen.

Egna iaktagelser

Hittade ett exemplar vid en badplats 23/8 2006 i Brofjorden, Bohuslän. Kroppen var ca 6 cm lång och flimmerhårsbanden glittrade i grönt och rött.

Källor

  1. Hewitt C.L., Martin R.B., Sliwa C., McEnnulty, F.R., Murphy, N.E., Jones T. & Cooper, S., Mnemiopsis leidyi species summary (2006-08-29), National Introduced Marine Pest Information System, 2005
  2. Leif Anderson & Björn Röhsman, Under Vattenytan, sida 72, Bokförlaget Spektra AB, 1983, ISBN 91-7136-337-8
  3. Lyubomir Klissurov, Black Sea Photo Gallery (2006-08-29)
  4. Herb Segars, Leidy's Comb Jelly (2006-08-29), eNature.com
  5. Bo Johannesson, Martin Larsvik, Lars-Ove Loo, Helena Samuelsson, Vattenkikaren|Fakta|Systematiskt (2006-12-27), järnö marinbiologiska laboratorium, 1998
< Till början av sidan >

Kanin

Kaninen tillhör ordningen Dubbeltandade gnagare (Lagomorpha) och familjen Hardjur (Leporidae). Detta är alltså inte samma grupp som gnagarna tillhör.

Är ursprunget till alla tamkaniner. Finns på grund av människan på alla kontinenter utom Asien och Antarktis.

Egna iaktagelser

Alldeles, alldeles underbara!

Lever ofta i rondeller och liknande i svenska storstäder, bland annat i Stockholm och Göteborg. Detta är troligen tama kaniner som förvildats.

Källor

  1. Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, groddjur & kräldjur, sida 245-247, Illustrationer Politikens Förlag A/S, 1998, ISBN 91-1-8641423
  2. A. Tislerics, Oryctolagus cuniculus (2006-06-22), University of Michigan Museum of Zoology: Animal Diversity Web, 2000
< Till början av sidan >

Mink

Habitat på svenska västkusten

Minken tillhör familjen mårddjur (Mustelidae).

Minken skiljs från andra mårddjur genom att färgen är enbart mörkbrun, med undantag för en liten vit eller gulvit fläck på hakan. Den är brun på nosen och har simhud på bakfötterna.

Minken importerades som pälsfarmdjur till Sverige år 1928 och ni finns den i princip i hela Sverige. Håller helst till vid sjöar, vattendrag och havsstränder, men finns även på andra ställen.

Egna iaktagelser

På Lilla Dagholmen, utanför Jörlanda, juli 2005. Små illrar kom nyfiket nästan ända fram till vår picknickplats och de vuxna såg vi simma, dyka och bära upp fisk.

Källor

  1. Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, groddjur & kräldjur, sida 302-304, Illustrationer Politikens Förlag A/S, 1998, ISBN 91-1-8641423
< Till början av sidan >

Sillgrissla

Sillgrisslan är en alkfågel. Sillgrisslor lever på enbart sill. En stor del av dem omkommer också i människors fiskeredskap. Sillgrisslor fångar fisken på längden (huvudet längst in i näbben och fiskstjärten sticker ut som en kluven tunga) till skillnad från tordmulen som fångar fisken på tvären.

Sillgrisslor - trängsel på klipphylla

Sillgrisslor häckar oftast i samma område som de fötts i. De bor på klipphyllor i höga, branta klippsidor vid havet. Sillgrissleparen håller ihop livet ut och återkommer oftast till exakt samma boplats år efter år. Sillgrisslorna trängs med varandra på fullpackade klipphyllor och boplatserna är ca en kvadraddecimeter stor.Varje hona lägger ett ägg, och för att ägget skall ligga kvar på klipphyllan är det tydligt avsmalnat i ena änden, vilket gör att det istället för att rulla iväg snurrar kring sin egen axel.

Cirka 20-21 dagar efter att ungarna har kläckts är det dax för grisslingen. Ungarna kan inte flyga än, men ändå ska de ner från klipphyllorna och ut i vattnet. Mammorna flyger omkring utanför hyllorna och lockar ungarna till att hoppa, medans papporna ligger ute i vattnet och ropar. Klipphyllorna kan vara mer än 40 meter upp, och ändå klarar de flesta ungarna fallet ner på stenarna nedanför. Detta eftersom de har en inbyggd krockkudde - sin feta mage.

När ungen hoppat ner, letat sig igenom stenlabyrinten på stranden, kastat sig ut i vattnet och kämpat sig igenom vågorna ut till pappan så simmar ungen och pappan tillsammans iväg söderut. För grisslorna vid Stora Karlsö så är det södra Östersjön, utanför Polen, som är målet. Mammorna stannar kvar och vaktar boplatsen i ungefär en månad till, för att den inte skall övertas av något yngre par som övar häckning inför nästa år. Därefter flyger mammorna efter ner till Polen.

Sillgrissla - från Island (utanför Östersjön) Sillgrissla - ringvia

Sillgrisslorna i Östersjön är en egen ras, som är brunare på ryggen än de som häckar utanför Östersjön. Alla bilderna utom den till vänster här är tagna på sillgrisslor i Östersjön. Det finns också en utseende-variant som kallas ringvia. Dessa individer har en vit ögonring och ett vitt streck bakom ögat..

Egna iaktagelser

I slutet på juni, sommaren 2006, var jag med om grisslingen på Stora Karlsö. Där pågår forskning och ringmärkning av sillgrisslor. Vi var några av de frivilliga som fick vara med och fånga in ungarna som hoppat, och som skulle ringmärkas innan de fick fortsätta ut i vattnet.

För att undvika att bli trutmat så hoppar inte ungarna förrän solen gått ner och det har börjat skymma (trutar har dåligt mörkerseende). Vi gick ut på stranden vid halv tio-tiden på kvällen och runt tio började ungarna hoppa. Det blev ett fasligt liv - skrikande honor i luften, skrikande hanar i vattnet och skrikande ungar bland klippblock och i strandkanten.

Sillgrissla - unge i hand

Ungarna kastade sig modigt ut från klippsidorna, sträckte ut vingarna i ett hopplöst försök att flyga, föll handlöst med fötterna utsträckta mot marken och landade på stenarna med ett smack, ibland följt av flera volter. Många gånger var ungarna avsvimmade i några sekunder efter landningen, vilket gjorde dem lätta att plocka upp. Vid andra tillfällen fick man springa efter och jaga dem mellan klippblocken. Ibland kom de undan, genom att hoppa ner från en hög sten och försvinna antingen i mörkret eller in under en annan sten. Varje gång man fick tag i en unge var man lika imponerad och förvånad över att ungen överlevt. Men deras magar var verkligen väldigt mjuka och goa =)

Sillgrissla - ringmärkt unge

När man fått tag i en unge höll man den stadigt medans man balanserade över stenarna bort till ringmärkarna. Där fick ungen ringar - en i metall med id-nummer och en i plast med id-nummer och årspecifik färg (röd text på vit bakgrund för 2006). Därefter plockade ringmärkarna av två små fjädrar för framtida dna-analys (för att ta reda på om ungen är en hona eller hanne) och sist vägdes den. Sen släpptes ungen och då sprang den hals över huvud rakt ner mot vattnet och de väntande vågorna, för att förhoppningsvis återförenas med sin pappa.

Vi var där fyra kvällar. Tyvärr blåste det de två första dagarna, och då är det inte så många ungar som vågar hoppa (både på grund av att riskerna blir större men kanske framförallt för att de inte hör sina föräldrars lockrop lika bra). Första dagen märktes 48 fåglar, andra dagen 35 och tredje dagen fick vi nöja oss med att titta på uppifrån klippkanten (det var för många människor som ville följa med). Det var dock bara roligt att få se hoppningen från en annan vinkel (bokstavligt talat).

Sillgrissla - unge

Vi låg på mage ovanför fågelbergen och tittade ner på grisslorna på klipphyllorna. Kvällen var helt lugn och klar och eftersom många ungar väntat med att hoppa i några dagar så blev det nu ett riktigt grissleregn. På de stora hyllorna såg man hur ungar, som var långt in mot berget, målmedvetet trängde sig fram emot kanten. Väl där stod de tillsammans och gungade och sneglade ut över kanten. Då och då var det någon av dem som vågade hoppa, men vid många tillfällen så blev de knuffade av trängseln som uppstod då en vuxen landade. Ungarna som föll sträckte ut fötterna och viftade frenetiskt med vingarna som om de trodde att de kunde flyga. Varje gång var lika hemsk att se. Specielt när man såg dem slå i klipporna och studsa nedanför, men tydligen så är det bara ca 1% av ungarna som dör av fallet. Den kvällen fick ringmärkarna ihop 720 stycken ungar, vilket var rekord.

Solnedgång under sillgrissling

Fjärde kvällen var också lugn och klar och vi fick åter igen vara med nedanför klipporna och samla ungar. Trots att så många hoppat kvällen innan verkade det vara lika många som ville hoppa då. Det var en helt fantastisk upplevelse, När det inte fanns några vågor som störde så var ljudvolymen bedövande. Burarna blev fulla med ungar som pep efter sina pappor och papporna samlades i vattnet utanför där burarna stod, nästan ända invid stranden, och ropade på ungarna. Allteftersom ungarna blev märkta och släpptes ut så blev det verkligen ett myller av pappor och ungar som letade efter varandra. Allt detta på ett blankt hav, med en horisont färgad av solnedgången i bakgrunden.

Jag räknade till att jag själv fångade ca 66 stycken ungar den sista kvällen. Totalt blev det 600 och eftersom vi var färre som var ute än kvällen innan så var vi rätt nöjda. ;)

Källor

  1. Lars Jonsson, Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern, sida 294, Wahlström & Widstrand, 1992, ISBN 91-46-15371-3
< Till början av sidan >

Sumpbäver

Sumpbävern tillhör ordningen Gnagare (Rodentia), underordningen Piggsvinliknande gnagare (Hystricomorpha) och familjen Sumpbäver (Myocastoridae).

Sumpbävern kommer ursprungligen ifrån Sydamerika. På grund av sin eftertraktade päls har den dock införts till Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. I många fall har den spridit sig från pälsfarmar men det har även förekommit direkta inplanteringar.

Sumpbäver - Myocastor coypus

Sumpbävern lever vid stränderna i sjöar och lugna vattendrag. Uppehåller sig i vassbäddar och vegetationsrika vikar där gångar kan bildas i strandvegetationen. På branta ställen bygger de till och med trappsteg. I strandkanten gräver sumpbävern även underjordiska gångar, någon meter djupa. Det riktiga boet byggs dock antingen direkt på marken eller som en flytande plattform (typ flotte) av växtdelar.

Mest aktiv i gryning och skymning men kan även vara i rörelse både dagtid och nattetid. En vuxen sumpbäver kan vara under vatten i upp till 5 minuter. Läten: "Ett smått melodiskt och vemodigt jamande. Vid upphetsning väsanden och morranden." [1]

I Europa föder sumpbävern minst 2 kullar per år, med 1-9 ungar i varje. Ungarna föds med päls, tänder och öppna ögon. Ungarna kan simma redan efter 1-2 dygn. Efter ett dygn kan de förtära fast föda, men de dias ändå tills de är 1,5-2,5 månader. I Europa blir ungarna oftast könsmogna vid 3-5 månaders ålder, men det varierar efter vikt. I Nordamerika blir de könsmogna vid 8-15 månader.

Egna iaktagelser

Jag stötte ihop med detta djur när jag var på besök i Seattle (USA) våren 2006. Jag var på promenad utefter Lake Washington, alldeles nedanför University of Washington då jag plötsligt upptäcker att det jag trott vara en ovanligt aligatorlik stock faktiskt var ett bäverliknande djur. Min första gissning var också bäver, men det som förvirrade mig var att svansen inte var platt, utan rund. Därefter stötte jag på flera av djuren vid ytterligare flera tillfällen, då de simmade, hämtade mat, bråkade, putsade sig eller bara simmade runt. Även på avstånd syntes de stora gula framtänderna och den breda nosen, vilka även de förde tankarna till bäver. Efter mycket efterforskning och bland annat gissningar på bisamråtta är dock min slutsatts att det var sumpbävrar.

Källor

  1. Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, groddjur & kräldjur, sida 294-295, Illustrationer Politikens Förlag A/S, 1998, ISBN 91-1-8641423
  2. Erica Hall, Nutrias nibbling? Nope, it's those biting beavers (2006-07-04), King County Journal
< Till början av sidan >

Svärta

Svärta - bo

Svärtor häckar förhållandevis sent. Äggen kläcks först i början av juli. Boet ligger ofta långt ifrån vattnet.

Egna iaktagelser

Stora Karlsö, juni 2006. Under våra vandringar över ön råkade jag vid två tillfällen skrämma upp svärtor från sina bon.

Källor

  1. Lars Jonsson, Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern, sida 112, Wahlström & Widstrand, 1992, ISBN 91-46-15371-3
< Till början av sidan >

Vattensalamander

Den mindre vattensalamandern tillhör ordningen Svansgroddjur (Urodela) och familjen Salamandrar (Salamandridae).

Mindre vattensalamander förekommer i hela södra och mellersta Sverige. Den är Europas vanligaste vattenödla. Den tål bräckt vatten. Den tillbringar mesta tiden i vatten, men i juni-juli är den uppe på land och från september-oktober till april-maj övervintrar den på frostfritt mardjup, på land.

Mindre vattensalamander - undersida

Under fortplantingsperioden har hanen en böljande hudkam på ryggen, som löper från huvud till svansspets och även på svansens undersida. Samtidigt blir också färgen hos både hanen och honan mer iögonfallande. Honorna lägger upp till 350 ägg, i maj-juni. Äggen är ca 3 mm i diamater, brunvita och placeras ett och ett på vattenväxter. De kläcks efter 2-5 veckor och övergår från larv till salamander vid ungefär 3,5-4 månaders ålder. Ungarna blir könsmogna vid 2-3 års ålder.

Egna iaktagelser

Mindre vattensalamander är bland annat mycket vanlig i Göteborgs skärgård. Här använder den vattensamlingar i klippskrevorna under fortplantningen. Jag har flera år sett dem i en specifik liten damm ute på Rörö.

Källor

  1. Kai Curry-Lindahl, Däggdjur, groddjur & kräldjur, sida 153-155, Illustrationer Politikens Förlag A/S, 1998, ISBN 91-1-8641423